Enoch Powell 100 år

Den 20 april 1968 som den brittiske konservative politikern Enoch Powell höll sitt berömda Rivers of blood-tal, ett tal som varnade för följderna av en storskalig invandring. Han hade intill dess varit en av de ledande inom sitt parti, Torys, men trots att han fick ett översvallande stöd av det brittiska folket ledde talet till att han redan dagen efter förlorade sin post i partiets ”skuggkabinett”.

Opinionsundersökningar visade att närmare 80 procent av britterna instämde i hans budskap, och tusentals hamnarbetare gick ut i strejk för att protestera mot hur han behandlades. Men det var inte deras röster som kom att avgöra den brittiska politiken, och idag kan var och en själv se följderna. I en tid då infödda britter hamnar i minoritet i allt större delar av landet, och då etniska konflikter och terrorism hör till vardagen, kan man fråga sig om Powell verkligen var så fel ute med sitt tal.

Enoch Powell föddes 1912 i Stechford, Birmingham. Han studerade klassiska språk, något som senare kom att påverka hans berömda tal. Han var utomordentligt begåvad och var en av få elever i skolans historia som fick alla rätt vid sluttentamen i engelska språket. Mellan 1930 och 1933 studerade han i Cambridge. Han engagerade sig inte politiskt under dessa unga år. Efter att ha avlagt examen i latin och grekiska stannade han kvar vid universitetet. Han tillbringade mycket av sin tid i Rom och han publicerade flera akademiska arbeten i grekiska och walesiska.

Samtidigt med sin utbildning i Cambridge studerade Powell det indoeuropeiska språket Urdu. Han hade sedan länge ambitionen att bli vicekonung i Indien och detta skulle han inte kunna uppnå utan att behärska ett indiskt språk. 1937, vid 25 års ålder, utnämndes han till professor i grekiska vid Sydneys Universitet. Hans målsättning hade varit att slå Nietsche som blev professor vid 24 år.

Vid krigsutbrottet var Powell den yngste professorn i det brittiska samväldet, och vid krigsslutet var han den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén. Han var den ende som under kriget avancerade från menig soldat till brigadgeneral.
Av alla bedrifter under sin levnad är dock det tal som han höll lördagen den 20 april 1968 i Birmingham det man bäst minns honom för. Han var väl medveten om riskerna med att utmana de rådande föreställningarna, flera av hans kamrater hade varnat honom för att vara för frispråkig, men han var fast besluten att säga det som han ansåg måste sägas. Historien har visat att hans skarpa intellekt kunde se avsevärt längre än hans samtida, då han med eftertryck varnade för följderna av okontrollerad invandring. I slutet av talet citerade han Vergilius Aeneiden, vilket kom att ge talet dess namn: ”När jag ser framåt fylls jag av förutsägelser; likt romarna tycker jag mig se ’Tiberfloden skummande av blod’”.

Den brittiske filosofen Roger Scruton har senare jämfört sin generations rädsla för att anklagas för rasism och främlingsfientlighet med rädslan för att bli anklagad för häxeri på 1600-talet. ”Vi såg vad som hände med Enoch Powell, som ett resultat av ett offentligt tal i vilket han varnade för farorna med massinvandring. [...] Det var i praktiken sista gången en brittisk politiker varnade för effekterna av storskalig invandring.”

Anklagelserna mot Powell för rasism stämmer illa. År 1959 attackerade han toryregeringen för att ha svikit de afrikaner som misshandlats och mördats i ett fångläger i det brittiskstyrda Kenya. Dessutom kan nämnas att han flera gånger röstade för dödsstraffets avskaffande.

Bakgrunden till Powells tal kan istället spåras till den frustration som präglade hans väljare ur arbetar- och lägre medelklass. ”He cares about the little man” som någon utryckte det. Men även erfarenheterna från hans krigstjänstgöring i Indien påverkade honom.

Powell älskade Indien, men förskräcktes av enklaviseringen utifrån religion och etnicitet. Massinvandring från Indien, menade Powell, skulle leda till en motsvarande utveckling i Storbritannien.

Under sina sista år drabbades Enoch Powell av Parkinsons sjukdom. Han dog 1998 vid 86 års ålder.

Ingegerd Larsson
(Delar av texten publicerades ursprungligen i NI 7/2008)

Enoch Powell håller sitt berömda tal Rivers of Blood.

Ur ”Rivers of blood”-talet

Den främsta uppgiften för statsmannaskap är att förhindra sådant ont som går att förhindra. I försöken att göra så stöter man på hinder som är djupt rotade i den mänskliga naturen. Det onda märks inte förrän det har visat sig, och i varje dess steg finns rum för dispyter huruvida det är verkligt eller inbillat.

De dagsaktuella problemen tar uppmärksamheten; frestelsen inom politiken är stor för att bekymra sig för det omedelbara, på bekostnad av det framtida. [...]
För en eller ett par veckor sedan hamnade jag i en diskussion med en av mina väljare, en medelålders vanlig man anställd i en av våra statsägda industrier. Efter ett par meningar om vädret sa han plötsligt att ”Om jag hade pengar skulle jag resa iväg, jag skulle inte stanna i detta land”. Jag svarade avvärjande att den nuvarande regeringen inte sitter i evighet; men han tog inte intryck av det utan fortsatte, ”Jag har tre barn, alla har klarat läroverket, och två av dem är gifta, de har familjer. Jag får ingen ro förrän jag sett dem bosätta sig i ett annat land. I vårt land kommer om 15 till 20 år den svarte mannen att hålla piskan över den vite mannen”.

Jag kan redan höra kören av förbannelser. Hur vågar jag säga något så fasansfullt? Hur vågar jag orsaka problem och upprörda känslor genom att återge en sådan diskussion?

Svaret är att jag inte har rätt att låta bli. Här har vi en anständig, vanlig, hygglig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans parlamentsledamot, att detta land kommer inte att vara värt att leva i för hans barn. Jag har helt enkelt inte rätt att bara skaka på axlarna och tänka på något annat. Det han säger, säger tusen eller hundra tusen andra - kanske inte över hela Storbritannien, men i områden som redan håller på att totalt omvandlas i en utsträckning som det inte finns några paralleller till ens i tusen år av engelsk historia. [...]

Det är närmast ofattbart att det nu till Wolverhampton varje vecka kommer 20 till 30 nya immigrantbarn från andra världsdelar - och som kommer att innebära 15 till 20 nya familjer om ett eller ett par decennier. De som gudarna vill förgöra, gör de först galna. Vi måste vara galna, verkligt galna, när vi som nation tillåter ett årligt inflöde av bortåt 50 000 understödstagare, människor som till största delen utgör en grund för framtida tillväxt av immigrantbefolkningen. Det är som att se en befolkning lägga ved på sitt eget begravningsbål. Vi är faktiskt galna nog att tillåta ogifta personer immigrera hit för giftermål med personer de aldrig ens träffat.[...]

Men medan inresa för immigranten till detta land innebar tillgång till hett eftertraktade privilegier och möjligheter, var följderna för den existerade befolkningen helt annorlunda. Av orsaker som de ej kunde ta till sig, och i enlighet med en praxis för vilken de aldrig tillfrågats, fann de sig själva ha blivit främlingar i sitt eget land.

Powell hade stort stöd hos folket. Ändå kastade det politiska etablissemanget ut honom.

De fick finna sig i att deras fruar inte kunde finna sjukhusbäddar vid barnafödande, deras barn inte finna skolplatser, att deras hemmiljö och grannskap förändrats i grunden, och se sina planer och framtidsutsikter omintetgjorda; på arbetsplatsen fann de att arbetsgivaren tvekade vad gällde kraven på immigrantarbetarna på den disciplin och kompetens som krävdes av de inhemska arbetarna; de började så småningom höra fler och fler röster som sa dem att de nu var oönskade. [...]

I hundratals av de brev jag mottagit sedan jag senast talade i detta ämne för två eller tre månader sedan, finns en sak som jag fann i stort sett ny och olycksbådande. Parlamentsledamöter är vana vid typiskt anonyma brevskrivare; men det som överraskade och upprörde mig var den höga andelen ordinära, hyggliga, förståndiga människor, som skrev rationella och ofta välskrivna brev, som trodde att de måste utelämna sin adress eftersom det var farligt att ha utlämnat sig själva i skrift till en ledamot av Parlamentet där de samtyckte i åsikter som jag framfört, och att de kunde riskera böter eller repressalier om de blev identifierade. Känslan av att vara en plågad minoritet, som nu är stadigt ökande bland vanliga engelsmän i utsatta områden, är något som de som är utan direkt erfarenhet inte kan ta till sig. [...]

När jag ser framåt fylls jag av förutsägelser; likt romarna tycker jag mig se ”Tiberfloden skummande av blod”. Det tragiska och ohanterliga fenomen [rasmotsättningarna i USA] som vi åser med skräck på den andra sidan Atlanten men som där är invävd i landets historia och själva existens, det drar vi nu på oss här av egen vilja och egen försummelse. Ja, vi är nästan där. I numerära termer kommer det att vara av amerikanska proportioner långt innan slutet av detta århundrade.

Endast resolut och brådskande handling kommer att avvärja det. Huruvida allmänheten kommer att kräva och erhålla sådan handling, vet jag ej. Vad jag vet är att se, men inte tala, skulle vara ett stort förräderi.

Enoch Powell
Birmingham 20 april 1968