Frihetshjälten som fosterlandet inte ville kännas vid

Idag för 57 år sedan avled Martin Ekström stilla i sin säng. Han hade då gäckat döden otaliga gånger på slagfältet, då kulor genomborrade hans kläder och granatkrevader kastade upp stora dammoln omkring honom.

Martin Ekström är utan tvekan en av Sveriges mest framstående och högst dekorerade militärer, eller som en av hans samtida uttryckte det, den ”mest fascinerade mannen i svensk krigshistoria de sista hundra åren”.

För tapperhet i fält var Ekström redan som 30-åring dekorerad med persiska tapperhetsmedaljen i guld och silver, tyska järnkorset och turkiska järnhalvmånen. Samlingen med medaljer fortsatte att växa, och han blev bland annat erbjuden Estlands högsta orden, Estlands örnorden med kraschan, men avböjde då den fordrade att han antog estniskt medborgarskap. Istället blev det Estlands frihetskors av såväl I som II klass.

Martin Ekström som kommendör för Vasa regemente.

Från svenskt officiellt håll var dock hållningen ljum. Som hängiven antibolsjevik och patriot passade han inte in i den svenska försiktighetsprincipen och hans minne har därför allt eftersom sopats under mattan. Boken Martin Ekström – orädd frivillig i fem krig, som historikern Sivert Wester gav ut 1995, utgör ett ovärderligt porträtt över denne förebild för alla fosterlandsvänner.

Genom ett grundligt arbete i arkiven, intervjuer med Ekström släktingar, vänner, ovänner och soldatkamrater och allehanda andra källor har författaren lyckats måla en fängslande bild av Martins Ekströms ovanliga och äventyrliga liv.

Dalmasen Martin Ekström växte upp kring förra sekelskiftet i ett Sverige där fosterlandskärlek var något självklart och naturligt. Patriotismen var inte bara tom retorik, alla förväntades att vid behov offra livet för fosterjorden – att dö för folkets frihet var en ära. Nationalromantiken präglade skolundervisningen och krigarkonungar stod högt i kurs. Den orädde och äventyrslystne pojken fastnade speciellt för Karl XII och kunde snart Fänrik Stål sägner utantill.

Äventyret lockade och Ekström anmälde sig vid 18 års ålder mot sin mors vilja som frivillig vid A 5 i Uppsala. Det hela blev dock inte så spännande som han tänkt sig, och han blev därför överlycklig när Sverige fick uppdraget, efter att Italien tackat nej, att säkra Persiens karavanvägar från rövarband.

Vistelsen i Persien tillsammans med en handfull andra svenskar och förfogandes över ett mindre förband beridet men ganska opålitligt persiskt gendarmeri, för tankarna närmast till historien om Ali Baba och de 40 rövarna. Besvärlig diplomati med bandithövdingar och livsfarliga drabbningar med karavanrövare avlöser varandra, tills första världskriget bryter ut. Östfronten delar Persien mitt itu, och det är här, i tysk och turkisk tjänst, som Ekström för första gången möter ryssen och inser att det är riktigt krig han passar bäst för.

Ryska kosacker.

Ryssen var för Ekström arvfienden, och han ansåg att ju längre bort från Sverige han möttes, desto bättre. Han deltog med stor iver på de vitas sida i finska frihetskriget i det senare skedet av första världskriget, där rödgardister med stöd av rysk militär försökte göra revolution.

De vita hade från början svårt att organisera sig mot det revolutionära maskineriet. Ur folkdjupet växte ett allt starkare motstånd fram och nationella friskaror började uppsätta skyddskårer mot den röda terrorn. Trots den finländska regeringens vädjan om hjälp vägrade Sverige att ingripa, men många frivilliga tog sig självmant över till Finland, och Martin Ekström var en av de första.

Mannerheim inspekterar stridsställningarna.

Raskt gjorde Ekström sig känd för våghalsiga räder, där han intog till synes omöjliga ställningar, erövrade kulsprutor och kanoner och vände dem genast mot sina tidigare, nu flyende ägare. Inom kort avancerade Ekström till major och sedan till chef för Vasa regemente. Skrivbordsofficer vägrade han dock att bli. Att organisera Vasa regemente gjorde han på ett villkor; att få leda striden från främsta linjen.

Han bar aldrig några gradbeteckningar och delade sina mannars umbäranden vid fronten. Han ledde alltid sina soldater genom eget exempel, och deras förtroende för honom visste inga gränser. När han beordrade framryckning eller stormning gjorde han det på sitt eget sätt: ”Kom nu pojkar, så går vi”, och så gick han utan att se sig om. Ingen tvekade att följa honom.

Martin Ekström i Vasa bataljon. De vita armbindlarna bars av soldater på den vita, antikommunistiska, sidan.

En episod beskriver väl hans mentalitet:
”Majoren ryckte fram längs en smal skogsväg med vildsnår på ömse sidor. I förposterna stod Jönsson, som gav rapport genom en stafett: De röda hålla på att omringa oss, de äro ca 150 man och fronten 1 km lång, får vi draga oss tillbaka? Majoren blev ursinnig. Han rusade själv fram och röt till: Vad tusan är meningen med att vilja gå tillbaka? Jag har aldrig gått tillbaka och gör det inte nu heller. Jönssons min liknade en fråga. Han avgav denna gång själv rapport: De röda hålla på att omringa oss, får jag bryta mig igenom? Majoren log. Och så gick bataljonen fram.”

Mannerheim talar 1918.

Medan Ekström blev hyllad som frihetshjälte i Finland var stämningen i Sverige mycket kyligare. Visst var det många som beundrade honom här också, men kommunistsympatierna var starka och några ville till och med klå upp honom när han kom hem. Många av de svenskar som stridit för broderfolkets frihet blev trakasserade och mobbade under lång tid av fackföreningarna, vilket gjorde att de hade svårt att få jobb. Värt att notera är dock att medan den vita sidan fick stöd av över tusen svenska frivilliga så finns inte något fall dokumenterat där en svensk skulle ha åkt över till Finland för att strida på de rödas sida.

Finskt minnesmärke.

Efter att bolsjevikerna misslyckats i Finland vällde de i stället in i Baltikum. Friskaror organiserades för att kasta ut inkräktarna, men det var mest studenter och gymnasister som ingick i uppbåden och läget började bli desperat, speciellt i Estland. Återigen var det dags för Martin Ekström att rycka ut till undsättning, denna gång i spetsen för en finsk frivilligkår.

Kriget i Estland 1919.

Ekström valde att operera helt själv, ingen i det estniska överkommandot visste var han befann sig. Genom oväntade landstigningar i ryggen på fienden lyckades han flera gånger överraska och slå mångdubbelt större styrkor och därmed införskaffa både tunga vapen och annan materiell. Med bara några hundra man intog han sedan Narva, 300 kilometer bakom fiendens linjer, vilket till stor del avgjorde kriget. Det hade då knappt gått tre veckor sedan Ekström först gått i land i Estland.

Någon ekonomisk förtjänst gjorde sig Ekström aldrig av krigen. När hans trupper jagade bort bolsjevikerna från Narva fann man hos den tillfångatagna röda divisionsstaben en ansenlig mängd kontanter som precis hade sänts från Petrograd. Pengarna delades upp rättvist mellan soldaterna, men Martin själv tog bara en sedel att ha som souvenir.

Lars Ollonqvist, Elmar Kirotar, Karl Skrabb, Martin Ekström, Fritz Franzon, Erik Malmberg, Georg Hayen och Karlsson, frivilliga i Estland 1919.

Ekströms handlingskraft när det gällde att bekämpa den röda faran illustreras av hans reaktion på upploppen i Ådalen 1931. Han ringde genast till Sverige med följande erbjudande:
”Här står det i tidningarna att det är fullt uppror av de röda i Ådalen och att ställningen är allvarlig. Om de svenska myndigheterna inte anse sig kunna bemästra den är jag beredd att på tolv timmar mobilisera mina sju bataljoner svenska skyddskårer i Österbotten, tillhopa 7 000 man. Jag kan också lägga beslag på alla fartyg i Österbottens hamnar och överskeppa styrkan med nödig materiel till Ådalen.”

Nu behövdes inget militärt ingripande, det blev inte som i Finland någon väpnad uppgörelse mellan de röda och de vita, men det blev på gott och ont. Hur tragiskt inbördeskriget i Finland än var så gjorde man sig kvitt de kommunistiska vanföreställningarna än gång för alla, medan de i Sverige infekterar samhället än idag.

Eftersom han åtnjöt stort stöd även hos företagare och högre samhällsskikt var det många som ville se Ekström som en samlande kraft för den svenska nationalismen. Man hade haft svårt att hitta en ledare som skulle passa in på den då populära ledarprincipen, något även senare rörelser med samma princip erfarit. Man fick stöd av flera nationella organisationer och bildade Nationalsocialistiska blocket med Ekström som ledare.

Martin Ekström som chef för Vasa skyddskår.

Oron blev genast stor hos både Furugårdare och Lindholmare, som låg i inbördes fejd, att någon annan än de själva skulle ena de nationella. Man beskyllde Ekström för att vara i ”judisk-bosjevikisk tjänst” eftersom han hade stöd av ”industrikretsar”.

Trots det fick Nationalsocialistiska blocket en rivstart och förväntningarna var stora. Programmet gick i korthet ut på att stärka den enskilda äganderätten och företagsamheten, förbättra böndernas ställning, sträng kontroll av invandringen, statlig kontroll över medierna, förbjuda kommunismen, avlägsna judiskt inflytande på de andliga, sociala och ekonomiska områdena, samt ersätta det demokratiska styrelseskicket med en auktoritär regeringsmakt. Ekström menade dock att han inte kunde acceptera en diktatur i Sverige, utan att ledarprincipen skulle stå i överensstämmelse med svensk tradition och historia.

Det visade sig emellertid snart att det politiska finliret och manövrerandet inte var Ekströms gebit. Det förta talet, på auditorium i Stockholm, blev en flopp. Socialdemokratiska Aftonbladet skrev hånande att ”Han förklarade inledningsvis att han inte var någon talare och han bevisade detta påstående i fortsättningen”.

Detta gladde sig hans konkurrenter åt och citerade friskt ur den annars så förhatliga demokratiska pressen. När Ekström dessutom menade att ”ideologin är av underordnad betydelse, här gäller handling”, tog de det som bevis för att någon ”nazist” var han definitivt inte.

I efterhand har Ekström kommenterat sin tid som partiledare som ”det dummaste jag gjort”.

Martin Ekström deltog också i det finska vinterkriget 1939/40 som chef för svenska frivilligkårens tredje stridsgrupp, men innan hans mannar hann fram till fronten hade Finland tvingats inleda fredsförhandlingar. Det efterföljande fortsättningskriget tillbringade han vid Hangöfronten.

Svenska frivilliga vid Hangö 1941. Man hittade på fyndiga namn till de korsun som blev deras hem under vintern.

Inte heller i detta krig vågade Sverige ingripa officiellt till stöd för broderfolket. Medan general Mannerheim manade ”kom så många eller få som helst, men så fort som möjligt”, så bojkottade den svenska pressen och radion fullständigt informationen om värvningskampanjerna. Den svenska regeringens undfallenhet var något som Ekström ofta kritiserade.

Martin Ekströms sista dagorder till sitt förband den 22 december 1941 löd:
”Det klockslag nalkas, då vi få bjuda varandra farväl och de flesta av er få styra sina steg till hemmets tröskel. När ni överskrider denna, blir ni säkert mottagna med hjärtats värme. Denna kommande stund är er väl unnad, särskilt då jag på färden till hembygden kan medsända er ett gott betyg för god krigstjänst.
Medvetandet om att ni under 1941 fullgjort eder plikt mot land och familj bör skapa sinnets ro i kommande tider. Ni kunna lugnt blicka in i yngre släktens ögon och på en frågande blick svara med fänrikens ord: ”jag var med”.
Till sist mitt personliga tack för ett gott kamratskap i fält.

Martin Ekström, Bataljonskommendör”

Denna artikel finns även i pappersupplagan.