Riksdagen antog lagen om datalagring – men vad innebär den?

Den 21 mars antog riksdagen det omdiskuterade datalagringsdirektivet, som innebär att mobil- och internetoperatörerna ska lagra information om vem du kommunicerar med, varifrån, när och hur länge. Även uppgifter om att en person ringer upp en annan men inte får något svar ska lagras. Informationen ska lagras i sex månader och användas vid utredning av brott.

Själva innehållet i kommunikationen ska inte lagras enligt denna lag, men det gör å andra sidan redan FRA.

Lagen antogs med brev majoritet, 233 röster mot 41 (19 avstod), eftersom regeringen fick stöd av Socialdemokraterna. Endast Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna var emot lagen.

Lagen ska gälla från 1 maj och betyder att staten ska kartlägga alla personer du kommunicerar med. Lagen har fått mycket kritik för att den kränker integriteten, databaser med känsliga personuppgifter har dessutom en obehaglig tendens att på ett eller annat sätt läcka ut.

Å andra sidan är Polisen också kritisk, de anser att lagringstiden på ett halvår är alldeles för kort. En del har betecknat lagen som tandlös eftersom den inte tar hänsyn till nya kommunikationssätt som chatt och twitter. Rent nätbaserad kommunikation omfattas inte av lagen, och det är även i dagsläget tveksamt om Skype och webbmail kommer att beröras.

En del riksdagspolitiker som röstat ja försöker i efterhand urskulda sig.
– Vi har motarbetat detta starkt fram tills vi kom till en punkt där vi insåg att vi måste implementera det här direktivet eftersom det förväntas av oss när vi är medlemmar i EU, säger centerpartisten Ola Johansson till SR Hallandsekot.

EU har krävt att Sverige inför datalagringsdirektivet, som egentligen skulle ha implementerats redan för fem år sedan. På grund av dröjsmålet ska EU straffa Sverige med böter på drygt 70 miljoner kronor. Till saken hör dock att det var svenska politiker med dåvarande justitieminister Thomas Bodström (s) i spetsen som 2006 drev igenom direktivet i EU. Syftet sades vara att motverka terrorism.

Alla länder har dock inte blint följt EU:s befallningar. Tysklands, Tjeckiens och Rumäniens respektive författningsdomstolar har stoppat att datalagringen införs eftersom det strider mot det integritetsskydd som de mänskliga rättigheterna ska garantera.

Det visar sig också att myndigheterna själva inte vill låta sin teletrafik bli registrerad. Det finns idag ett flertal krypteringslösningar för politiker, polis och andra myndighetspersoner som vill kringgå lagen. En sådan tillhandahålls av CryptoPhone, som hävdar att det med deras telefon är omöjligt att vare sig avlyssna eller spåra samtalet. Med ”vissa restriktioner” lovar man att göra den tillgänglig för allmänheten.

Kostnaderna för datalagringen ska betalas av mobil- och interntoperatörerna, det vill säga av kunderna. Regeringen har räknat fram att kostnaden blir ca 200 miljoner kronor, men operatörerna menar att det blir närmare en miljard.