I ett pressmeddelande efter EU-valet uttryckte Europeiska Judiska Kongressen (EJC) stor oro över att invandringskritiska och nationella krafter gick framåt i flera länder. Även Dansk Folkeparti räknades upp bland dem som fick epiteten extremt nationalistiska, rasistiska, antisemitiska och främlingsfientliga. EJC är en paraplyorganisationer för judiska organisationer i Europa och företräder judars intressen.
I en rättelse den 11 juni klargjorde EJC att man inte längre räknar Dansk Folkeparti som antisemitiskt. Partiet har strukits från listan över ”rabiata grupper”. Bakom beslutet ligger många års ansträngningar från Dansk Folkeparti att visa sin välvilja mot Israel, men beror även på påtryckningar från judiska trossamfundet i Danmark, som menar att just Dansk Folkeparti är ett parti som mest värnat judars säkerhet.
Förra året gick Finn Rudaizky, före detta ordföranden för Danmarks judiska församling, över till Dansk Folkeparti där han nu gör karriär. Rudaizky nominerades 2003 till ett pris på ”Danish hip hop awards” eftersom han kämpat för att införa graffitiväggar i Köpenhamn.
Icke-judisk nationalism betraktas med misstro
Flera grupper som EJC pekar ut som antisemitiska får stämpeln enbart för att de kritiserar Israels chauvinistiska agerande. Den kände nationalisten och parlamentarikern David Duke sammanfattade hur det starkt laddade ordet används som ett slagträ: ”En antisemit betyder idag inte längre någon som ogillar judar, utan någon som ogillas av judar”.
Dansk Folkeparti har betraktats med misstänksamhet av Israel och stämplats som antisemitiskt av EJC, inte för att det motarbetat Israels intressen, utan för att det arbetat för danska intressen.
För att uppnå denna ”kosher-certifiering” har Dansk Folkeparti fått arbeta målmedvetet under en längre tid. Detta gäller inte bara politiken, där man krävt att Danmark ger sitt fulla stöd till Israel i kriget mot Palestina, utan även genom att bland annat bara dricka judiskt koshervin vid sina partievenemang.
 |  | Koshervin tillverkas enligt strikta religiösa bestämmelser. Bland annat får det inte vidröras av någon icke-jude från det att druvsaften pressas tills det buteljeras. Vid Dansk Folkepartis partievenemang serveras endast koshervin för att inga judar ska känna sig utestängda. |
Dansk Folkepartis trägna arbete till trots är EJC:s uttalande mycket försiktigt: ”Europeiska Judiska Kongressen noterar att Dansk Folkeparti inte innebar några antisemitiska fördomar i sin politiska plattform, sin ideologi eller sin retorik.” En stark underdrift kan tyckas, men tanke på partiets uttalade och handfasta stöd för Israel.
Det räcker inte att bara arbeta mot islamiseringen av Europa, som nederländaren Geert Wilders gör. Trots att judiska ambassader, synagogor och banker i Europa allt oftare utsätts för angrepp från muslimer, och trots att Wilders aldrig kritiserat judiskt inflytande i Europa utan tvärtom uttryckt sympati för Israel, så finns han på EJC:s lista över antisemiter.
Inte ens Sverigedemokraterna, vars ledande företrädare betecknar sig som ”Proud Friend of Israel” och en företrädare till och med nominerats av Sionistiska federationen i Sverige till Herzl Award för sitt arbete för staten Israel, får komma in i värmen än. Svenska kommittén mot antisemitism skriver i mars i år att SD:s självpåtagna kamp mot antisemitism bara är en ”förevändning för islamofoba utspel”.
 | | Lawrence Auster, en amerikansk jude som konverterat till kristendomen och gjort sig känd som konservativ och invandringskritisk debattör. Auster hör till den lilla skara sionister som anser att den judiska vurmen för invandring är kontraproduktiv och kommer att slå tillbaka på judarna själva genom att den förstör deras värdländer och även innebär att man importerar muslimsk antisemitism. |
Logiken bakom detta resonemang förklaras av Lawrence Auster, själv amerikansk jude men numera konverterad till kristendom. I artikeln ”Why Jews Welcome Muslims” vänder han sig till den judiska publiken för att förmå dem att se islam som det stora hotet. Judiska organisationer har alltid sett utpekandet av en enskild minoritetsgrupp, oavsett hur fientligt inställd den varit mot judarna själva, som ett första steg till att själva bli utpekade. Han skriver:
”Vi har här identifierat grundantagandet som leder många liberala och neokonservativa judar att obevekligt trycka på för mer massinvandring, även massinvandring av sina dödliga fiender. Som judarna ser det innebär minsta restriktion mot massinvandring av muslimer en fara för att den latenta etnocentrismen i det amerikanska vita majoritetssamhället skulle vakna och genast vända sig emot judarna. För att uttrycka mig övertydligt tror dessa judar att om de filo-semitiska vita gojerna kastar ut de jude-hatande muslimerna från Amerika, så skulle det leda till att samma gojer skulle begå en ny judisk Förintelse.”
Auster kritiserar det faktum att judiska organisationer fokuserar sin kritik på amerikanska kristna, som ju älskar Israel, ser judar som det utvalda folket och årligen skänker stora summor till Israel. Han argumenterar för att man i stället måste våga kritisera muslimerna, som bombar synagogor och judiska affärscentra.
Dansk Folkeparti har tagit upp striden mot den muslimska invasionen av Europa, vilket gjort att vissa judar försiktigt börjat stöda partiet då de ser Islam som det stora hotet mot judarna idag. Judar är dock traditionella motståndare till all nationalism utom just den judiska, och något egentligt samarbete kan man inte tala om i dagsläget.
Synen på Israel splittrar invandringskritiker
Frågan om Israel/Palestina och USA:s krig mot terrorismen utgör en vattendelare mellan många som gör anspråk på att vara nationalister. Ingen vill ha muslimer i Europa, men alla tycker inte att muslimernas fiende automatiskt måste vara vår vän.
Dansk Folkepartis utrikestalesman Søren Espersen menar att samma strid för demokrati och mot terrorism som de danska soldaterna för i Afghanistan tvingas Israel föra i Gaza. Han kan inte tänka sig en självständig palestinsk stat.
Tyska NPD tycker precis tvärtom att libanesernas, serbernas, palestiniernas och de andra folkens kamp för ett eget land i frihet är en gemensam kamp mot USA/Israels strävan efter världsdominans som hotar att förgöra alla nationer. Medan Dansk Folkeparti vill kriga på Israels sida mot Palestina har NPD sagt att man uppmanar sina anhängare att åka till Iran och strida mot USA om Iran skulle bli anfallet.
Dansk Folkeparti hör till de europeiska invandringskritiker som ser Israel som en utsatt nationalstat som kämpar för sina intressen. Många europeiska nationalister ser istället Israel och dess vapendragare USA som globaliseringens och mångkulturens främsta förkämpar och som en aspirerande världsstat.
Israel kan tyckas ha samma problem med muslimer som många europeiska länder. Dessutom är Israel mer västerländskt än de till synes barbariska och ”sydländska” palestinierna. En del nationella tilltalas även av att Israel är en uttalad nationalstat, som i sin grundlag klargör att den bara är till för judar, som inte erkänner giftermål mellan judar och icke-judar, där bara judar får göra militärtjänst osv.
Man bortser gärna från att det är just Israel som starkast fördömt varje antydan till nationellt uppvaknande i Europa. Den israeliska nationalismen är en ytterst intolerant variant som ser europeisk nationalism, likväl som libanesisk eller palestinsk nationalism, som ett stort hot. När Jörg Haider fick österrikarnas stöd kallade Israel tillbaka sin ambassadör och manade till handelsbojkott av Österrike.
Eftersom Israel har en så stor del av sitt folk i andra länder, så är man rädd för att dessa länder ska säga nej till mångkultur. Man arbetar därför för mångkultur både öppet genom diplomatisk påverkan, men främst genom att många israeliska medborgare har inflytelserika positioner i bland annat USA:s regering och medier. De är så kallade hängivna judar som åker till Israel på semester, skickar sina barn dit på sommarlov osv.
En sådan ”nationalism” som Israel uppvisar fördöms av de flesta nationalister, vare sig de är européer, araber eller afghaner. Man kan inte samtidigt vilja ha en etniskt homogen stat själv, samtidigt som man försöker förneka alla andra denna rätt, det är bara oärligt och ren chauvinism, anser nationalister.
Resultatet av Israels ”nationalism” är att USA:s och Israels ”krig mot terrorismen” har som uttalat mål att införa mångkultur i de länder man anfaller, samt öppna deras marknader för de globala företagen.
|
